“Det är inte mycket kvar av honom nu”.
Jag slits av längtan att få träffa honom, samtidigt som jag inte vill träffa honom. Min pappa. Min alldeles egna pappa som alltid hade ett lur bakom örat, pappa-skämtade skiten ur mig, jonglerade med barnen, bakade bröd i köket, kastade i sig nötter samtidigt som han svepte runt middagsbestyren i köket, myste med katten med sitt karaktäristiska katt-snackar-ljud, nynnade sig genom vardagen och kunde spricka upp i stolta leenden. En älskad pappa som pö om pö försvinner allt mer i djävulens sjukdom. Alzheimer.
Jag